Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

Svenska djurparker Borås Djurpark Furuviks Djurpark Kolmårdens djurpark Lycksele Djurpark Nordens Ark Orsa Grönklitt Parken Zoo Skansen Utländska djurparker Nationalparker Nordiska faunan Vilda djur Utrotningshotade djur Djurskydd Organisationer Foto, film, konst Fikarummet Om sajten & iFokus
Vilda Djur

Opossum Del IV – Vad äter en opossum?

2012-02-24 08:50 #0 av: Ypsilon1

Och svaret är… nästan allt! Opossumsarterna klassas som allätare, men trädlevande arter kan visa en större preferens för vegetabiliska födokällor, medan arterna som är primärt marklevande visar en större preferens för animalisk föda, som inkluderar både ryggrads- och ryggradslösa djur.

Vad betyder det att vara en allätare eller omnivor?

Djur som klassas som allätare har inte specialiserat sig som växtätare eller köttätare: de äter både vegetabilisk såsom animalisk föda. En sådan flexibel kost innebär vissa anatomiska anpassningar, bland annat bättre skydd mot skador när växtmaterial passerar igenom tarmarna och en bakteriell flora som är anpassat till att bryta ner vegetabilisk föda. Tarmarna är bättre utvecklade än hos köttätare: hos Didelphis virginiana (Nordamerikansk opossum), till exempel, är tunntarmen 250% längre än själva kroppen, medan tjocktarmen är 150% längre än själva kroppslängden. Det är viktigt att komma ihåg när man anpassar kosten i fångenskap att olika opossumsarter kan ha lite olika anatomiska och fysiologiska förutsättningar och detta beror på om de äter primärt vegetabilisk eller animalisk föda i det vilda.

Didelphis virginiana - matsmältningssystem, tecknad av Ypsilon1 efter Schultz, 1976.

Opossums har ett stort behov för kalcium och det är vanligt i det vilda att de äter skelettet på sina byten. De har starka käkar och kan lätt krossa ben, snigel- eller kräftskal. Käkmusklerna är välutvecklade och, hos vissa arter (särskilt hos Didelphis virginiana), även muskelfästen har utvecklat sig ytterligare och det ser ut som en kam. I fångenskap är därför viktigt att man anpassar kosten så att Kalcium-Fosfor kvoten är positiv (1,5:1).

Didelphis virginiana -skalle. Credits: Dawson at en.wikipedia.

Det är viktigt att komma ihåg att kött (utan ben), men även organ (lever, hjärta), såsom många slags frukter innehåller för mycket fosfor i jämförelse med kalcium. Amerikanska experter (veterinärer och rehabiliterare) rekommenderar inte längre idag, efter flera årtionden av erfarenhet, att komplettera kosten med kalcium och mineral tillskott, eller även vitamin A och D. Man kan anpassa istället kosten med kalciumrika födokällor, såsom ben, yoghurt, bär, men också frukter såsom papaya eller äpple.

Didelphis arterna verkar ha en ganska balanserad kost som består av 60% animalisk föda (insekter, maskar, små däggdjur och fåglar, ormar, grodor, ödlor, kräftor, sniglar, men även as) och 40% vegetabilisk föda (frukter, bär, blad, ekollon, gräsfrön). Det är i alla fall vad avföringsanalyser verkar visa. Andelen animalisk föda kan dock vara större, med tanke på att animalisk föda är lättare att smälta: t.ex. av 39 olika födokällor som Nordamerikanska opossums har observerats äta i Texas, 36 har registrerats i magsäcken, men bara 10 har återfunnits i avföring.

Adelen animalisk-vegetabilisk föda, efter Hamilton (1951) vs. Hopkins & Forbers (1980). Credits: Ypsilon1, exotiska djur / djurparker.ifokus

Kosten varierar uppenbarligen med geografiskt område, medan för arten Didelphis virginiana kan även variera med årstid. En avföringsanalys med material som samlades i Kansas har visat, t.ex., att nordamerikanska opossumar åt mest frukter under höst och vinter. Didelphis albiventris visar en preferens för frukter när dessa är tillgängliga, medan Didelphis aurita verkar föredra främst insekter. Det är värt att lägga till att vissa bestånd av Didelphis marsupialis har utvecklat en stor tolerans mot natriumfluoracetat, som är ett väldigt giftig salt som förekommer naturligt i vissa växter från Brasilien.

Caluromys arterna, som är trädlevande, äter mest frukter, nektar och insekter, men även sav och frön. Det är också viktigt att påpeka att Caluromys arterna har ett väldigt lågt kvävebehov, en egenskap som de delar med sugar gliders och dvärgsovarpungmusen. Det verkar vara en anpassning till en kost som inkluderar frukter med lågt fiberinnehåll och mycket växtexsudat (såsom gummi och sav).

ARKive photo - Central American woolly opossum feeding

Caluromys derbianus - äter växtmaterial. Källa:ARKive

Marmosa,Thylamys, Philander och Monodelphis arterna, men också de vattenlevande opossumsarterna (Chironectes minimus och Lutreolina crassicaudata) visar i stället större preferens för animalisk föda. Chironectes minimus jagar mest i vatten och när sig på kräftor, fisk och grodor, men även på frukt och vattenväxter, medan Lutreolina crassicaudata jagar mest på landet. Andelen animalisk föda kan vara upp till 75% för Marmosa och Thylamys arterna och upp till 85%-90% för Philander och Monodelphis arterna, men även för Lestodeplhis halli (eller Patagonisk opossum).

ARKive video - Water opossum hunting at night

Video: Chironectes minimus jagar. Källa: ARKive

Det finns observationer på både kortsvansad opossum (Monodelphis domestica) och Patagonisk opossum som visar att båda arterna är skickliga predatorer. Deras byte kan bestå av gnagare, grodor, ormar och ödlor, men även en stor variation av insekter. Det är inte sällan att kortsvansade opossumar bygger bo på husvindar, där de jagar gnagare och insekter. Det är därför man betraktar dem som nyttodjur - det sägs att en kortsvansad opossum i huset ger tur. När det gäller Marmosa och Thylamys arterna, vars utbredningsområde sträcker sig över hela Central- och Sydamerika, visar arterna som lever i kallare regioner en större preferens för animalisk föda, särskilt kött. En jämförelse mellan Philander opossum och Didelphis aurita antyder att köttätande opossumar kan ha större magsäckar och kortare tunntarmar, vilket är också ett karakteristiskt drag för köttätande däggdjur.

ARKive photo - Patagonian opossum feeding

Patagonisk opossum äter en ödla

Huvudkällor

Löpsedelsbild: Mumin jagar maskar och poserar samtidigt. Credits: Ypsilon1/ exotiska djur / djurparker.ifokus

1. Eisenberg, J.F. 1989. Mammals of the Neotropics. Vol 1. The Northern Neotropics, University of Chicago Press. 2. Hamilton W.J. 1951. The Food of the Opossum in New York State. The Journal of Wildlife Management, 15:258-264. 3. Hopkins D.D, Forbes R.B. 1980. Dietary patterns of the Virginia Opossum in an Urban Environment. The Murrelet, 61:20-30. 4. Hume, I.D. 1999. Marsupial Nutrition, Cambridge University Press, särskilt kap. 2-3. 5. Streilein, K.E. 1982. Behaviour, ecology and distribution of South American marsupials. In Mares & Genoways Mammalian Biology in South America, University of Pittsburgh, 231-250.

Anmäl
2012-02-26 11:31 #1 av: Leffe

Lika givande artikel som de tidigaare delarna. Mycket informationsrik

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.