Vilda Djur

Opossum – Del II: Utseende och anatomi

2012-01-29 11:29 #0 av: Ypsilon1

50 formidabla tänder, spetsig nos, bukiga svarta ögon, läderatade öron, en svans med (viss) gripförmåga, ”händer” istället för fötter och, i många fall en pung för att bära underutvecklade ungar – det är grundreceptet för att ”bygga” en opossum.

50 tänder – är oftast det första man ser när man snubblar över en opossum i det vilda. Att visa tänderna, särskilt de formidabla hörntänderna, är en vanlig försvarsmekanism hos opossumsarterna. Men det är bara en intimideringsstrategi, och det är inte ens den enda bluffen i opossumrepertoaren. Mer om detta får man läsa i Opossum Del V – Beteende, nu tillbaka till tänderna. Med 50 tänder är opossumen en tand-mästare bland däggdjuren - bara få arter har fler tänder än en opossum, som visar inte minst än 18 framtänder (10 övre, 8 nedre), 4 hörntänder, 12 premolarer (eller främre kindtänder) och 16 molarer (eller bakre kindtänder). De sista 4 premolarerna är de enda ”mjölktänderna”.

Baby opossum

Bild: Didelphis virginiana, ungdjur. Credits: Tree & J. Hensdill [CC-BY-SA-2.0], via Wikimedia Commons

På var sida av den spetsiga nosen finns det ett par långa morrhår. Ett till par finns lite högre, intill kinden. Varje morrhår har en rot som sitter djupare än vanliga hårrötter, i en hålighet som kallas för sinus. Morrhåren, men även roten, är utrustad med ett invecklat nätverk av nervtrådar som registrerar ändringar i luftströmmen: rörelser, deras riktning eller ändringar i lufttrycket. Varje morrhår kan röra sig individuellt, oberoende av alla andra. I vetenskaplig litteratur kallas morrhåren för vibrissae – ett latinskt ord som är förknippad med verbet vibrare (eller vibrera på svenska). Med andra ord, morrhåren är känselreceptorer och det är viktigt att komma ihåg det när man hanterar en opossum – rör man vid ett morrhår sätter man igång ett försvar- eller flyktbeteende. Man kan också skilja mellan microvibrissae (eller små morrhår) som är specialiserade på objektidentifikation och macrovibrissae (stora morrhår) som används till kartläggning, avståndsdetektion eller miljöidentifikation.

Marmosa robinsoni

Bild: Marmosa robinsoni. Credits: Esteban Alzate (http://calphotos.berkeley.edu), via Wikimedia Commons

Alla opossumsarter ser ut att ha svarta ögon och detta beror på att, i vanliga fall, det man ser av ögat är en ytterst utvidgad pupill; regnbågshinnan blir synlig bara om man undersöker en opossum i starkt solljus. Den utvidgade pupillen anses vara en anpassning till livet som ett nattaktivt djur. Djur som i fångenskap blir tjocka ser ut att vara skelögda på grund av fettet som samlas bakom ögongloben. Opossumar har i allmänhet en dålig synförmåga, men vissa arter har bättre förutsättningar: den primära synbarken (den delen av hjärnan som tar emot synintryck från ögonen) är relativt stor och mycket bättre utvecklat hos kortsvansad opossum (Monodelphis domestica) än hos nordamerikans opossum (Didelphis virginiana). Det är värt att lägga till att opossumar (så som alla andra pungdjur och monotremer) saknar hjärnbalken (eller corpus callosum) – en nervstruktur som hos de andra däggdjuren förbinder de två hemisfärerena.

Llaca

Bild: Thylamys elegans, credits: Yamil Hussein E. (http://www.jacobita.cl/) [GFDL or CC-BY-3.0], via Wikimedia Commons

Hörseln däremot är mycket mer känslig, men visserligen inte lika väl utvecklad som hos andra däggdjur. De flesta opossumsarter har läderartiga och relativ stora ytteröron, som viks ner medan opossumen sover.

Om de bukiga ögonen och de gulliga öronen påminner om en mus, den långa, fjälliga svansen påminner istället om en råtta. Ett undantag är arten Glironia venusta som har en hårig svans.Svanslängden och gripförmågan är korrelerade med livsstilen: arterna som är övervägande trädlevande är försedda med svansar som kan vara längre än själva kroppen och har större gripförmåga. Svansen kan användas som ett stödbälte när djuren klättrar, men också för att hålla balansen när de går eller för att bära byggmaterial (mer om detta i Opossum Del III – Hur bor en opossum – i det vilda och i fångenskap). Svansen är tillräckligt stark för att bära en opossums kroppsvikt under kortare perioder och att hålla djuret i svansen anses vara det bästa sättet (för både opossum och människa) för att hantera icke-tama individer.

WoolyOpossumHanging

Bild: Caluromys philander. Credits: By The Field Museum Library [Public domain], via Wikimedia Commons

Opossumar har händiga fötter: de bakre fötterna är utrustade med rörliga tummar (eller rättare sagt en rörlig stortå eller hallux) som saknar naglar. Precis som en människa (men inte en schimpans) kan nå fingertopparna med den rörliga tummen, kan en opossum nå tår topparna med sin rörliga stortå. Av alla opossum arter utgör vattenopossum (känd även som pungutter, Chironectes minimus) ett undantag – arten har istället anpassat sig till livet i vatten och utvecklat simhud mellan bakfötternas tår.

Opossum and vole tracks in mud

Bild: opossum fotavtryck. Credits: Michael Lensi. Transferred from en.wikipedia) [CC-BY-SA-3.0 or GFDL ], via Wikimedia Commons

Även de främre fötterna är ovanliga hos opossumar. Fingrarna disponeras symmetrisk på var sidan av mellanfingret så att en opossum kan sprida fingrarna till 180 grader, vilket i sin tur ger en väldigt bra gripförmåga, särskilt när de klättrar.

Löpsedelbild: Mumin, en kortsvansad opossum visar tänderna. Credits: Ypsilon1, djurparker.ifokus.se / exotiskadjur.ifokus.se

Huvudkällor:

Brecht, M., Preilowski B., Merzenich M .M.. 1997. Functional architecture of the mystacial vibrissae. Behavioural Brain Research 84, 81–97.

Huffman K. J., Nelson J., Clarey J., Krubitzer L. 1999. Organization of somatosensory cortex in three species of marsupials, Dasyurus hallucatus, Dactylopsila trivirgata, and Monodelphis domestica: neural correlates of morphological specializations. Journal of Comparative Neurology 403, 5–32.

Kahn D. M., Huffman K. J., Krubitzer L.. 2000. Organization and connections of V1 in Monodelphis domestica. Journal of Comparative Neurology 428, 337–354.

Krause W.J., Krause W.A. 2006. Opossum: its amazing history, University of Columbia, Missouri.

Macrini T.E. 2004. Monodelphis domestica. Mammalian Species, 760, pp. 1–8.

Ravizza R.J., Heffner E.H, Masterton B. 1969. Hearing in primitive mammals, I: Opossum (Didelphis virginiana). The Journal of Auditory Research

Anmäl
2012-01-29 13:47 #1 av: Fawo

Mycket intressant och välskrivet! Hann dock inte läsa allt i denna stund men återkommer till denna tråd lite senare.

Fina bilder! De e såå söta :)

// Fawo (;

Anmäl
2012-01-30 08:29 #2 av: Ypsilon1

#2 Tack så väldigt mycket :) Det har blivit ganska lång även om jag försökte fokusera på vissa drag som är karakteristiska för opossum. Jag var tvungen att lämna "pungen" som nämns i "receptet" till delen som handlar om fortplantning.

Bilderna måste vara söta med tanke på att opossums är så söta varelser :)

Anmäl
2012-01-30 13:08 #3 av: medde

Jag njöt av vartenda ord o den här artiklen,.. Så bra och mycket att lära sig i den. Tack för den! Helt galet bra.

♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥ 



Anmäl
2012-01-31 10:15 #4 av: Ypsilon1

Tack så hjärtligt mycket! Nästa delen som handlar om "Hur bor en opossum - i det vilda och i fångenskap" kommer att vara lite "lugnare" :)

Anmäl
2012-01-31 11:45 #5 av: medde

Tänker läsa den här artiklen igen, för att verkligen ta in allt och avnjuta den som den är klart värd. Ser fram imot den andra med en stor förväntan.

♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥ 



Anmäl
2012-02-05 10:18 #6 av: [Lilllufsen]

Jättebra å läsa å få veta

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.